När vi inte vet vart vi är på väg eller när vi ska göra valet som kan förändra allt tenderar livet att göra det åt oss, ialla fall för mig så är det så.

Och när livet ger mig vägledning eller puttar mig åt ett håll så är det oftast med en käftsmäll för än har jag inte lyckas lära mig att lyssna innan käftsmällen kommer. Jag tar mig dit, sakta men säkert, en käftsmäll i taget.

Och tittar jag tillbaka på mina vägsjäl, på mina mönster och hur livet har utspeglat sig så kan jag också enkelt se att det är där det känns mest, där jag är mäst rädd att tappa kontrollen, det är också där käftsmällen kommer så jag inte har ett annat val än att bara stå i tillit. Att bara lämna över kontrollen och landa i mig själv. Jag står i just en sådan situation just nu, hade det vart för några år sedan hade jag känt mig betydligt mer stressad, rädd och tagit beslut som bara hade förlängt processen ännu mer och därför är jag så otroligt tacksam över alla år av själslig läkning, av Reikin som finns där som en trygghet och för min egna styrka att faktiskt vilja gå vidare, det är häftigt när jag står här och blickar tillbaka på det faktum att allt jag har gjort genom åren har lett till denna inre trygghet, denna vilja att lära mig mer och förståelse för att utrensning och vägskäl är en del av livet. Det är då vi lär oss som mest och det är då vi också kan komma ett steg närmare oss själva.

Bara för idag ska jag välja tacksamheten.